Sotarnas historia under 400 år

HISTORISK TILLBAKABLICK

Sotningsverksamhetens främsta syfte är och har varit att förebygga brand. 

Skorstensfejaryrket är traditionstyngt och har långa anor – behovet uppstod redan under medeltiden, då skorstenar började tas i bruk. Regelbunden sotning krävdes (och krävs) för att undvika en förödande skorstensbrand. Sotarna skapade ett eget hemligt yrkesspråk, ”knoparmoj” (används sparsamt i dag), och använder många särpräglade redskap.

Dagens svenska sotare, varav fem procent utgörs av kvinnor, slipper utföra sotarpojkarnas smutsiga, mödosamma och farliga arbete inne i skorstenarna, som nu är av annan konstruktion än förr. Men man bör inte vara höjdrädd.

1500-talet

1528 anställdes de första skorstensfejarna av hovet, deras uppgift var i första hand att sota skorstenarna i de kungliga slotten. Snart följde att de större städerna i riket anställde egna skorstensfejare. Städerna byggdes på denna tid som ett gytter av tätt liggande trähus, där en brand var förödande. Flera stora stadsbränder förekom och nästan alltid var eldstäder orsaken. Till en början utfördes sotningen av bödelns hantlangare, men när slottssotare började anställas fick yrket en högre status.

1600-talet

Sotningen började växa fram främst i städerna eftersom behovet där var större än på landsbygden. I städerna stod husen tätt och var ofta byggda i trä. Även de tidigaste rökkanalerna var gjorda av trä. Problemet med sot blev mer påtagligt i och med att spjäll infördes i skorstenen. Härav följde en kraftig sotbeläggning och ett minskat drag. För att eliminera riskerna för eld i sotet och återställa dragförhållandena var man tvungen att börja rengöra från sot. De första bestämmelserna om sotning torde ha kommit i början av 1600-talet. Gustav II Adolf föreskrev i en kunglig stadga från år 1619 om sotning. Grunden för sotningsväsendets organisation lades i författningar redan åren 1661 och 1675.

Under senare delen av 1600-talet beskrevs i de lokala brandordningarna skorstensfejarens skyldighet att även kontrollera eldstäder och skorstenar samt närvara vid brandsyn och då avgöra eldstädernas beskaffenhet. Dessa arbetsuppgifter ställde allt större krav på skorstensfejarna som nu blev en egen yrkesgrupp. Skorstensfejarmästare tillsattes med ansvar för egna distrikt. Mästaren anställde små barn, som hade lätt att komma åt i trånga utrymmen.

Dessa 7-9-åringar fick arbeta för kost och logi, de bodde i Sotarkammaren tillsammans med mästaren och övriga anställda. Hygienen var dålig och riskerna för fall stora, livslängden för sotare var mycket kort. Den sist anställde, nynasen, stod lägst på rangskalan och fick utföra alla obehagliga arbeten. Ur Överståthållarens reglemente: Sitt folk, i synnerhet Lärogosserne, bör Skorstensfejaren wäl hantera i föda och kläder, så att deras hälsa under den strängare årstiden wårdas och at de ömt bemötas med upmuntringar i stället för en otidlig stränghet tilhållas at lära arbetet och därmed fortfara.

I de medeltida slotten fanns  de slag av stora öppna eldstäder som krävde stora rökfång och skorstenar, men när eldstäderna utvecklades för att kunna lagra värme gick man i en del av Europa in för att hålla rören rymliga, men låta dem göra invecklade krokar och rutter i en stor skorsten. Dessa blev så invecklade att de inte kunde rengöras mekaniskt utan man måste använda sig av människor, i praktiken barn som kröp in i rören och rengjorde dem.

I England var denna form av eldstäder vanlig sedan Jakob I från Edinburgh i London infört vanan att bygga tegelhus i flera våningar med så smala och slingrande rör att de inte kunde rengöras av vuxna.
När kol infördes som bränsle minskades rören ytterligare (ända till 7 tum) för att uppnå bättre drag. ”The Climbing Boys” framstod som en särskilt engelsk företeelse även om samma teknik förekom i Västeuropa, bland annat i Frankrike och Italien, medan dessa mänskliga borstar inte förekom i Tyskland och Österrike.

1700-talet

Den äldsta kända förordningen angående själva sotningsarbetets utförande samt ersättningen härför är 1702 års ”Förordning och taxa för Skårstens-Fäijare” som år 1733 ersattes av ”Ordning angående sotande i Stockholms stad” vilka lade grunden för sotningen som ett brandförebyggade arbete. Skorstensfejarmästaren tillsattes av en myndighet, politiekollegiet, vilket fick till följd att sotningsväsendet fick en halvofficiell ställning. Med anledning härav blev sotningsväsendet aldrig ett skråväsende även om en skråliknande organisation tillämpades.

1800-talet

Politiekollegiet godkände fram till år 1855 i Stockholm, därefter överståthållarämbetet, vem som skulle vara ansvarig skorstensfejarmästare över ett område som rekommenderades av skorstensfejarämbetet. Det ansågs som viktigt att en myndighet hade en viss kontroll över verksamheten eftersom det var viktigt för brandsäkerheten.

På fotografiet har skorstensfejarmästare A G Elanders sotare förevigats i porträttfotograf Hélène Edlunds foto­ateljé på Östermalmstorg 2 i Stockholm. Det exakta datumet är okänt, men eftersom sotarmästaren själv inte syns på bilden, togs den sannolikt något år efter 1886, då A G Elander dog.

1874 års Brandstadga

1874 års brandstadga för rikets städer innehöll ett fåtal regler om sotning. Det skulle för varje stad finnas en brandordning som skulle antas av fullmäktige och fastställas av länsstyrelsen. Det var tvingande för städerna att ha brandordningar då detta var ett led i att undvika omfattande bränder. Det skulle finnas ett erforderligt antal sotare som antogs och entledigades av polismyndigheten.

1897 – Sveriges Skorstensfejarmästares Riksförbund

1897 bildades Sveriges Skorstensfejaremästares Förening (nuvarande Sveriges Skorstensfejaremästares riksförbund) som bl.a. arbetar för teknisk utveckling och utbildning inom yrket. Statens brandskola startade 1915 utbildningar till gesäll och mästare. 1986 ändrades utbildningsformen: När en skorstensfejare anställts anmäldes han genast till Räddningsskolan i Rosersberg, norr om Stockholm, där han gick igenom femton veckors teoretisk utbildning. Denna gesällutbildning var obligatorisk och följdes sedan av frivilliga vidareutbildningar till tekniker och ingenjör. Under 2004 pågår förändringar av utbildningen, så att gesällutbildningen kommer att vara öppen för alla.

1923 års Brandstadga

En mera detaljerad reglering om sotningsväsendet antogs genom 1923 års brandstadga. En stad skulle indelas i sotningsdistrikt och indelningen skulle anges i brandordningen. För varje distrikt förordnades en anställd yrkesutbildad skorstensfejare. För att erhålla anställning som skorstensfejare krävdes fackskoleutbildning och viss tids erfarenhet i yrket. När en skorstensfejarbefattning var ledig skulle den kungöras i allmänna tidningar.

Det ålåg skorstensfejaren eller en hos honom anställd att utföra all erforderlig sotning. Detta arbete fick inte utföras av någon annan såvida det inte var fråga om sotning i en fabrik eller annan anläggning med fristående skorsten med rökgångar och kanaler där brandchefen hade givit sitt tillstånd till undantag. Skorstensfejarna erhöll monopol på utförandet av den erforderliga sotningen i städerna. Vid sotningsförrättningen skulle eldstad, mur, rör, tak och skorsten kontrolleras. Brandchefen skulle underrättas om en felaktighet upptäcktes. Om sotaren nekades tillträde till bostaden kunde polismyndigheten lämna handräckning. Dessa bestämmelser gällde för stad men de kunde efter ett särskilt beslut bli tillämpliga för landskommun. På landsbygden ålåg sotningsskyldigheten fastighetsägaren.

1944 års Brandstadga

År 1944 antogs en ny brandstadga. Enligt denna var sotningen obligatorisk enbart i städer, köpingar och motsvarande. Skorstensfejaren hade ställning som fri yrkesutövare med viss monopolrätt. Kommunerna fick själva besluta om sotningsväsendet skulle utföras i kommunal regi eller ej. I sotningsmonopolet ingick endast den föreskrivna sotningen och inte sotning som skedde ur ren driftsekonomisk synpunkt. Någon förändringar av sotningsväsendet innebar lagstiftningen inte.

1962 års Brandstadga

År 1962 antogs en ny brandlag och en ny brandstadga. Det nya var främst att det infördes obligatorisk sotning även på landsbygden. I praktiken betydde det endast en stadfästelse av rådande förhållanden. Den regel som sade att kommunen fick återkalla ett godkännande eller häva anställningsavtal om skorstensfejare inte befanns vidare lämplig ströks. Varje kommun skulle indelas i distrikt och det skulle finnas en skorstensfejare för varje distrikt. De brandsynenämnder som tidigare besökte hemmen avskaffades varefter endast skorstensfejarmästaren gjorde detta. Brandsynen indelades i tre olika kategorier nämligen regelbunden brandsyn, eldstadsbrandsyn och särskild brandsyn. Den regelbundna brandsynen motsvarar i stort sett den brandsyn som finns idag. Den utfördes i offentliga lokaler av brandchefen eller ett brandbefäl. Eldstadsbrandsynen utfördes av skorstensfejarmästaren i samband med föreskriven sotning. Fristen mellan sotningarna angavs i brandordningarna. Det angavs dock i brandstadgan en längsta frist på två år. Det föreskrevs att skorstensfejarmästaren vid eldstadsbrandsynen skulle undersöka om det fanns någon brandfarlig felaktighet på eldstad eller det som sotades eller på skorsten, tak eller därtill hörande byggnadsdelar. Den särskilda brandsynen kunde utföras antingen av brandchef, brandbefäl eller av skorstensfejarmästaren beroende på vad som behövde undersökas och skedde för att utröna om fara för brand förelåg. Protokoll skulle utfärdas vid samtliga brandsyner. Enligt brandstadgan hade skorstensfejarmästaren även andra uppgifter än den föreskrivna sotningen. Skorstensfejarmästaren skulle bl.a. på anmodan av brandchefen utföra de undersökningar på förbränningsanordningar m.m. som erfordrades för att utröna brandfara, föra förteckning över byggnader m.m. samt på kallelse biträda vid annan brandsläckning.

1974 års Brandlag

1974 års brandlag innebar i första hand den förändringen att det kommunala brandförsvarets uppgifter utökades att omfatta även andra räddningsinsatser än brandsläckning. Vad avser sotning föreskrevs direkt i lagen att skorstensfejarna skulle biträda myndigheter och enskilda inom kommunen med råd och anvisningar rörande förhållanden som kunde bli föremål för eldstadsbrandsyn. 1962 års brandstadga gällde fram till dess att räddningstjänstförordningen trädde i kraft år 1987.

1987 års Räddningstjänstlag

Sotningsverksamheten berörs i ett antal bestämmelser i 1987 års Räddningstjänstlag. De föreskrifter i lagen, som är direkt inriktade på sotningsverksamheten, är intagna bland gemensamma bestämmelser om rengöring och brandskyddskontroll i. Bestämmelserna återfinns under rubriken ”Förebyggande åtgärder mot brand”. De återspeglar att ansvaret för dessa åtgärder är en kommunal angelägenhet och uppgift och att vederbörande kommunala är skyldig att se till att det finns en organisation för sotningsverksamheten och den till verksamheten knutna brandskyddskontrollen.

I 1987 års Räddningstjänstlag anges att en sådan kommunal nämnd skall finnas för räddningstjänst också skall svara för att ”sotning utförs regelbundet”. Genom ”sotning” skall således eldstäder och andra fasta förbränningsanordningar, rökkanaler och imkanaler göras rena. Det gäller dock inte förbränningsanordningar som är inrättade uteslutande med gas. I samband med rengöringen skall enligt samma bestämmelser det som rengörs samt skorstenar och tak med därtill hörande byggnadsdelar också kontrolleras från brandskyddssynpunkt. En sådan kontroll, brandskyddskontroll, skall också göras av kanalanslutna eldstäder och andra fasta förbränningsanordningar, som är inrättade för eldning uteslutande med gas, och av därtill hörande avgaskanaler. En tillsynsmyndighet kan besluta om brandskyddskontroll också i andra fall.

2004 – Lagen om skydd mot olyckor

När Lagen om skydd mot olyckor (LSO) trädde i kraft 1 januari 2004 förändrades också regleringen av sotningsverksamheten. Kommunen skulle fortsätta ansvara för att rengöring (sotning) och brandskyddskontroll utförs regelbundet men den enskilde fastighetsägaren gavs möjlighet att efter medgivande från kommunen själv eller genom annan få utföra sotningen inom den egna fastigheten. Vad gäller brandskyddskontrollen ska denna alltid utföras genom kommunens försorg och av personer som uppfyller fastställda behörighetskrav. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har meddelat föreskrifter om vilka objekt som ska omfattas av lagens krav på sotning och brandskyddskontroll, om brandskyddskontrollens omfattning, inom vilka intervall kontrollen ska utföras samt vilka behörighetskrav som ska ställas på de som utför den.

Kommunerna ska meddela föreskrifter om hur ofta sotning ska ske. Sotningsintervallen kan därmed göras mer flexibla och anpassade efter lokala förhållanden. För att vägleda kommunerna har MSB meddelat allmänna råd om sotningsbehov för olika anläggningstyper mot bakgrund av föreliggande brandrisk. Samtliga ovan nämnda föreskrifter regleras idag i Myndighetens för samhällsskydd och beredskaps föreskrifter och allmänna råd om rengöring (sotning) och brandskyddskontroll.